Olyckan med Apollo & Midde.

Efter dessa två olyckor gav jag upp. Jag skulle sluta med hästar helt, läs hela så förstår ni varför!

 

Vila i frid mina pojkar.

 

Nästa olycka är hos min förra skimmelvalack Apollo. Han var en stor knabstrupper på 174cm. Han var en riktig drömprins och hjälpte mig över min rädsla att rida. Han gav mig en del av mitt självförtroende tillbaka på ryggen. Apollo hade en stel kota i nacken som var utredd hos veterinär, han hade inte ont av det men skulle ridas mycket lösgörande innan man började ställa krav och rida ihop honom. En dag ringde mamma och berättade att Apollo och Cherry hade härjat satan i hagen och han hade gått omkull, han blev varm i ett framben och fick stå på box några dagar tills han blev normal i benet igen. Han började bete sig skumt och bland annat tryckte upp mamma mot höbalet och skulle attackera henne men min plastpappa gick emellan och då blev Apollo snäll igen. Och vi trodde det var för att han hade stått inne några dagar och var frustrerad över det..Men förra sommaren, alltså 2015, så tänkte jag att jag skulle rida i våran hage med klänning och ta lite bilder. Jag satt på Apollo och mamma satt på Cherry.. (Nu börjar tårarna brännas bakom ögonlocken) Vi red runt lite i hagen och tog lite bilder på båda två. Ställde oss breve varandra och bad hästarna böja på nacken för att bli fina på bild, inga problem, dom ställde så snällt upp. Sen red mamma framför mig i en volt och jag skulle stanna Apollo bredvid kameran för att få lite fina bilder varpå han ”sprängs” (Nu forsar tårarna, jag har inte velat prata om detta med någon för att jag mått så dåligt.) Så han reser sig upp på bakbenen en gång och ner igen precis när jag hinner rätta till mig reser han sig på bakbenen och står rakt upp, hade jag haft sadel hade vi gått omkull och jag hade fått honom över mig, nu stod Cherry bakom oss. Han reste sig iallafall rakt upp och jag glider av bakåt, vid hans rumpa lyckas jag ta tag och skjuta mig bakåt så jag landar nästan på Cherry och ser Apollo ladda en spark men sparken kom aldrig, han fick syn på Cherry. Jag landade iallafall på en sten med knät och när Apollo stod på backen igen hade han på något vis lyckats trampa sönder det splitternya ”fintränset” jag hade köpt åt honom dagen innan. Jag känner att jag kan inte räta ut benet och tar tag i Cherry medans mamma hoppar av henne och tar tag i Apollo och leder in honom i stallet. Använder Cherry som en stöttepelare så jag ska komma in i stallet åtminstone. Mamma kollade igen Apollo, inga märkbara skador, tills hon känner över nacken, precis där tränset sitter och han ryggar bakåt och blir svart i ögonen. Då förstår vi att det är något med hans kota i nacken. Jag själv fick en spricka i knät, lindade ordentligt in det med linimentomslag & fram med kryckorna! Pratade med en veterinär som kollade upp honom och får reda på att han har en låsning i nacken som låst fast hans nerver där, och gav mig valet.. Antingen lever han på smärtstillande eller så får du ta bort honom ganska snart. Tårarna brast totalt, jag vill aldrig att mina djur ska behöva leva på smärtstillande för min egna egoism, så valet var ganska klart. Han skulle få galoppera på dem gröna ängarna. Dagarna gick och dagen då hans lidande skulle få ett slut kom. Jag åkte iväg med mitt ex och Apollo i transporten bakom till Norberg där han fick somna in, precis när vi rullar in på stallplanen där borta så börjar Wiz Khalifas låt – See you again att spelas, så nu klarar jag inte av att lyssna på den alls. Jag får panik och tårarna kommer direkt. Jag lastade ur honom och kramade honom hejdå och viskade i hans öra att jag älskade honom och han frustade tillbaka och ”pussade” mig på kinden sen gav jag grimskaftet till veterinären och sa att dom kunde behålla grimman och grimskaftet, för jag ville inte vara med när det skedde. Så vi kastade oss in i bilen och åkte hem igen. När vi kom hem till mamma möttes vi av en annan transport och i den stod min nya ponny, Midde, som skulle gå som sällskap till Cherry nu när Apollo skulle vara borta. Historien om Midde är lika illa. Mr. Midnight Rain hette han. Jag köpte honom av en jättetrevlig tjej som sa att han var världens snällaste, men som alla vet så kan hästar ändra sitt beteende när dom flyttar eller vad som. När jag provred honom var han jättetrevlig och snäll, precis vad jag behövde efter avkastningen från Apollo och dessutom hade sprickan i knät. Jag föll för honom och hans ärlighet och bestämde mig för att han skulle få komma hem när Apollo hade åkt. Efter någon vecka när Midde hade bekantat sig med gården så tänkte jag att jag skulle rida, men jag ville ha mamma vid mig med longerlina. Jag hann inte ens sätta mig upp innan Midde flög i luften och både bockade och stegrade, tillslut tappade jag ju balansen och flög av, det blev svart för ögonen och jag hörde mamma skrika: ”NEEEEEEJ!!”. Då hade Midde vänt sig om med rumpan mot mig och siktade sparkar emot mig huvud. Men mamma lyckades ta tag i honom och flytta honom ifrån mig så att min plastpappa kunde lyfta mig därifrån. Efter det blev Midde aldrig sig lik, i slutet var han knappt hanterbar. Där kom nästa dom. Jag hade fått en spricka i benet, på samma sida jag hade sprickan i knät. Ett till besked kom, Midde var tvungen att tas bort när det gick så långt att han var en ren fara för alla i närheten. Då tappade jag hoppet totalt. Jag skulle sluta med hästar, det var tydligen ingenting för mig. Jag klarade det inte längre.

received_1005673879442677 <– Här har ni några av bilderna ifrån olycksdagen. Apollo är skimmeln.

img_20150616_000919

received_1005674016109330 Min älskade, älskade Apollo.

Här kom Midde på en bild:

wyir2209

 

 

När Midde åkte iväg så hämtade vi hem Ella, då var vi noggranna med val av häst och en B ponny blir bra till min dotter för jag skulle ju ändå inte hålla på med hästar något mer. (Jag hade ett fullblodssto där emellan som heter Ester, i väntan tills Ella skulle komma hem). När Ella kom hem så gick hon ur transporten lugnt och försiktigt, gnäggade åt sin nya stallkompis och gjorde sig hemmastadd direkt.

Continue Reading

Stallmys

Efter jag hade slutat imorse åkte jag ut till stallet direkt och fixade allt. Sen borstade jag Brixen och kände igen honom. Han är varm på vänster bak & höger bak får jag inte röra, så jag misstänker att det är från den 8,5 timmes resan hem i lördags. Vi får se hur han är imorgon, är han fortfarande varm & lite svullen tänkte jag kladda på lite kyllera och se om det hjälper. Sen åkte jag ut till mamma och pussade på hästarna sen sov jag några timmar. Känner mig inte alls kry i kroppen, så nu ska jag bara vila & ta det lugnt tills killen kommer hem då ska vi laga lite kvällsmat.
Förövrigt fick Brixen gå ihop med en av sina nya hagkompisar idag och det gick superbra att släppa ihop dem! ?
img_4910
img_4903

Continue Reading

Olyckan med Cherry

Nu ska jag vara helt ärlig och blotta mina rädslor i hästvärlden och varför jag inte rider Cherry i dagens läge.

En dag när vi skulle gå till paddocken och träna lite dressyr så blåste det massor så hon var på tårna, ingenting ovanligt egentligen, men just denna blåsiga men soliga dag var hon extra på tårna. Precis när vi gick in i paddocken så blåste ett träd omkull och rasade precis bakom oss och självklart blev vi båda livrädda. Cherry hoppade först åt höger, men sen såg hon den andra hästen dra till vänster och här tappade jag balansen, Cherry tvärvänder i luften till vänster mot den andra hästen och jag flyger av. Allt blir svart, sedan minns jag att jag lyckades ta mig upp på benen och Cherry sprang runt i ren panik i paddocken så jag bad min dåvarande pojkvän att ta hästen, men han är påväg till mig för jag föll ihop igen. Skrek ännu en gång: ”Ta hästen innan hon går omkull och skadar sig!! Jag klarar mig!” Så han vände och gick emot Cherry som då hade ställt sig i ett hörn och frustade och man både såg och kände paniken i henne. Sedan är det svart igen. Efter ett tag 15-20 min så hade Cherry blivit lugn igen och min kompis som red den andra hästen stod och höll i båda hästarna medans mitt ex hjälpte mig upp från backen. Jag kunde inte stå på vänstra benet utan att skrika och var livrädd att något var brutet. Vägen hem till stallet minns jag inte mer än att jag på något vis hade tagit mig upp på min kompis ponny halvliggandes över ryggen eftersom jag inte kunde gå. Där möttes vi av mamma som hjälpte till att ta in hästarna i stallet och sadla av dem och släppa ut dem i hagen igen efter en koll så ingen av dem var skadade vilket dem inte var som tur var! Mitt ex hjälpte mig under tiden in i mammas bil och sedan åkte jag och mamma till akuten. Där skickades vi direkt till röntgen så fort dom hörde ordet ”Hästolycka” jag blev röntgad och ingenting var brutet eller sprucket. Lättnaden sköljde över mig som en våg med förstod fortarande inte varför jag inte kunde stå upp. Efter en del kontroller och lång väntan så kom läkaren in till rummet igen och sa att den stora nerven i benet är kläm emellan dom två största musklerna man har i benet. Dom har alltså överlappat varandra och nerven låg emellan. Fick smärtstillande och övningar att göra så det inte skulle förvärras sen skulle det glida isär igen efter ett tag. Vilket det också gjorde, men fick hoppa på kryckor någon vecka efter.

När jag sedan skulle rida Cherry igen så blev hon rädd när jag satte mig upp & började spänna sig direkt vilket gjorde mig osäker då jag aldrig haft den känslan utav henne. Och blir man spänd på ett fullblod så kan dom flesta hästmänniskor tänka sig hur det blir, det blir som en ond cirkel som bara blir värre och värre. Så då tappade jag och Cherry det vi hade byggt upp. All träning var som bortblåst, men jag vill komma dit igen. Jag SKA komma dit igen, eller VI ska komma dit igen. För vi var så jäkla bra och jag vet att det finns kvar i oss båda.

received_1005672992776099

 

Continue Reading

Brixen

Brixen har jag inte heller sådär jättemycket info om då jag hämtade honom nu i lördags. Han är iallafall ett polsk halvblod på 14 år. Valack självklart. Han har tävlat upp till LA i dressyr och ingen hoppning. Efter den karriären fick han mild artros i ett framben och när han skulle säljas valde ägaren att låta honom triangelmärkas så han inte skulle säljas vidare till tävling. Skadan är helt utläkt i dagens läge och han är friskförklarad.

Det jag märkt hittils av Brixen är att han är otroligt snäll, vill aldrig göra någon illa och direkt när jag kom till stallet imorse och han fick syn på bilen så såg jag att han gnäggade och kom till hagöppningen. Otroligt kelsjuk och väldigt försiktig häst. I lördags när vi skulle lasta honom så tvärnitade han innan transporten och skulle absolut inte gå in. Han resten sig på bakbenen men gjorde absolut ingenting för att skada någon i närheten, och när Linus & Henrik (Linus är min pojkvän, Henrik är min plastpappa) stod på sidan av transporten där han genade hela tiden så visste ju inte Brixen vart han skulle ta vägen för man kan ju lixom inte kliva över dom som står där. Haha, så himla söt och genuint snäll häst. Han reste sig en hel del under lastningen och jag tror vi höll på i 1,30 – 2 timmar och en gång när han reste sig rakt upp så trodde jag han skulle slå runt så i ren panik drog jag ner honom med hjälp av grimskaftet så jag sträckte mig och nu har jag väldigt väldigt ont i axeln. Det slutade med att jag skulle testa att springa in i transporten, så jag satte igång och sprang och brixen travade snällt bakom mig och då travade han hela vägen in i transporten så vi kunde stänga igen bakom honom. Men han gjorde aldrig något för att vara elak trots att okända människor kommer och försöker ”stjäla” honom i en transport han inte alls tyckte var något intressant.

Brixen har dendär extremt snälla och lugna blicken, den som fick mig förälskad i honom.

Tanken med Brixen är att vi bara ska ha sjukt roligt ihop. Vi ska träna en hel del natural horsemanship och jag hoppas på att i framtiden kunna rida utan utrustning, men det får framtiden utvisa. Han har redan visat att han lyssnar extremt mycket på kroppspråk och rösten, så det är riktigt bra egenskaper. Sen ska vi mest ut i skogen och busa och kanske något mjukgörande pass i paddocken. Det är också honom fokus kommer hamna på i bloggen då det är han jag har ”hemma” vid mig, tjejerna står ju hos mamma.

Har du frågor om Brixen? Kommentera gärna!

brixen

(OBS! Bilden är lånad!)

20160412_165846_resized_3

Continue Reading

Kulltorps Ellinor

Egentligen så finns det väl inte sådär jättemycket att skriva om Ella. Hon är ett 14-årigt sto, och är en welsh ponny sektion B. Hon har gått som avelssto i sitt tidigare liv och är därför inte inriden. Ella köptes till min dotter Bella för att Bella älskar hästar och Cherry behövde en kompis när hennes förra försvann. Ella är en extremt lätthanterlig ponny och trots att hon, likt Cherry, har nerverna på utsidan så följer hon en som en hund. Trots att hon också kan flyga i luften lite då och då så märker man det knappt för hon håller sig verkligen ”på sin kant” och när grimskaftet tar stopp så stannar hon med, vilket är otroligt bekvämt faktiskt. Hon är en ponny man måste gå långsamt fram med och extremt känslig för miljöombyten och nya saker. Står det till exempel en bil på gården som inte stått där innan blir hon väääldigt nervös och hoppar gärna till. Jag har saaakta saaakta börjat hänga över hennes rygg, på hennes villkor och hittils har det gått jättebra. Hon bryr sig inte direkt, och Bella har faktiskt setat på hennes rygg en gång i några sekunder när jag höll i henne, utan att Ella rörde en min. Bella är ju väldigt duktig och lyssna när man säger åt henne att sitta still och vara extra försiktig så inte hästen blir rädd. I övrigt så har jag inte sådär värst mycket att säga om Ella. Hon har en vaken blick med glimten i ögat och en riktigt trevlig ponny!

 

Vid mer frågor angående Ella, kommentera gärna!

img_2089

img_3576

img_2270

Continue Reading

Cherokeé

Cherokeé föddes den 5/5-05. Vi hade även hennes mamma på foder och hon flyttade ifrån oss när Cherry var lite mer än 6 månader. Så vi har ju haft henne verkligen hela sitt liv, och ridit in henne själva. Jag satt på ryggen och mamma stod på backen så vi har haft ett grymt teamwork jag och min mamma. Cherry är ett fullblodssto med mycket nerver och mycket egna åsikter men med glimten i ögat. Till exempel så går det inte att säga åt henne på skarpen, utan henne får man kompromissa med annars ställer hon sig på bakbenen och vägrar göra något alls. Så när hon börjar härja får man tänka lite: ”Ja okej, busa du & flyg i luften lite då & då, men vi ska jobba samtidigt också isåfall” och då funkar det. Eller när hovslagaren är där, då ska hon gärna pillra på alla verktyg och riva ner dom, äta på grimskaftet och så vidare, hon har väldigt dåligt tålamod och tröttnar efter 5-10 minuter när hon står stilla. Sen brukar hon riva ner täcken, kasta iväg grimmor och borstar som hon kommer åt, så står man i boxen och ryktat henne går det I N T E att ha ryktlådan där inne för då har man alla borstar utspridda i boxen sen.

Hon har endast tävlat en pay n ride tillsammans med min syster, då jag och Cherry fick ett riktigt hårt nedslag i våran ridning för ett par år sedan. Innan nedslaget var vi så jäkla bra ihop, vi tränade upp till 1 meter och skulle börja tävla. Men sedan hände en olycka, det blir ett eget inlägg om det sen.

Cherry står just nu på mamma & plastpappas gård tillsammans med Ella och rids inte för tillfället, men vi ska sätta igång henne så vi kan ut och tävla mot nästa höst eller senare beroende på hur det går.

Har ni några frågor om Cherry? Kommentera gärna!

img_7881

img_0667

img_0669

 

Continue Reading

Hej!

Hej. Mitt namn är Josefine och jag är 21 år gammal och har tre hästar, dom får ett eget varsit inlägg med presentation. Egentligen bloggar jag via Nouw, men nu har jag valt att stänga ner den bloggen och börja här ett tag så får vi se om jag stannar kvar här eller hur jag gör. Som sagt, jag är 21 år gammal och jag bor utanför köping i en nyköpt lägenhet tillsammans med min pojkvän. En av mina hästar har jag cirka 3 minuter ifrån lägenheten och dom andra två står hemma på mammas gård cirka 25-30 minuter bort. Förutom hästarna så har jag ett stort intresse för bilar, men dom får nog stanna utanför denna blogg. Stancebilar och gamla jänkare är de slags bilar mitt hjärta slår för. Och i övrigt har jag en katt som heter Jägermeister som är 1 år gammal och en dotter som heter Izabella och är 3,5 år gammal (Kallas för bella). Jag ska skriva ihop ett litet inlägg om hästarna också, dom kan få ett varsit. Men lite snabbinfo kan jag ge er nu direkt.

Cherokée (Cherry) – är ett fullblodssto på 11 år, egen uppfödning och jag har ridit in henne själv med hjälp av mamma från backen.

Kulltorps Ellinor (Ella)- är ett welsch sto (Sektion B) som är 14 år gammal och är ett avelssto men vi ska rida in henne nu under vintern/våren är planen.

Brixen (Brix) – Vallack på 14 år. Gammal dressyrhäst och har tävlat upp till LA. Blev triangelmärkt efter en skada och jag köpte honom och hämtade hem honom i lördags. Han är ridbar, vi ska ut på mysiga turer är planen där. Bara ha kul liksom!

img_7896

Här är Cherry! (Cherokeé)

Continue Reading